'

Ibland har jag stunder då jag önskar att jag hade en kopia av mig själv. En kopia som förstod allt jag känner och går igenom utan att ens fråga, som kunde råda mig, stötta och sörja med mig i stunder då jag känner mig som mest förvirrad. Undrar om sådana människor ens finns? Människor kan komma nära inpå men närmre än de frågar kommer de aldrig, de kan lära sig av instinkt att ingripa då det behövs men de flesta kommer inte inpå skinnet när det gäller känslorna. Är folk rädda för att lära känna någon för bra?